Far, mor och syskon
Helga Frideborg Maria Wadström föddes den 11 dec 1865 i Stockholm. Fridas (Frideborgs) far, Bernhard Wadström, var präst, skribent och redaktör för flera religiösa tidskrifter. Han hade varit med och startat den kyrkliga väckelserörelsen Evangeliska Fosterlands-stiftelsen, som kom att attrahera borgerliga kretsar inklusive hovet.
Bernhard Wadström (1831–1918). Bild från Budbäraren, EFS missionstidning.
Fridas mor var prästdottern Helga Wadström. Hon deltog i välgörenhetsarbeten och var även aktiv som skribent i makens tidskrifter. I familjen fanns även en äldre bror och tre yngre syskon, varav den yngsta systern gick bort fyra år gammal. Helga avled 1879 och moderns tidiga död sådde religiösa tvivel hos den då 13-åriga Frida.
Studier
De moderlösa barnen Wadström fick vistas några somrar på Gotland i prinsessan Eugénies sommarvilla. Den konstnärliga prinsessan gav Frida lektioner i måleri, en talang som Frida, efter genomgången flickskola, skulle vidareutveckla på Tekniska skolans konstnärliga utbildning för kvinnor (dåtidens Konstfack).
Prinsessan Eugénie, foto: Nordiska museet. Villa Fridhem, prinsessan Eugénies sommarvilla. Foto: Riksantikvarieämbetet.
18 år gammal vistades Frida i Schweiz för att studera franska och måleri. Året där vidgade hennes vyer, i umgänget med jämnåriga fick hon för första gången prova att dansa sällskapsdanser. Uppväxtens sällskapsliv i Stockholms pietistiska kretsar hade inte tillåtit dans, teater eller läsning av världslig litteratur.
När Frida återkom till Stockholm 1884 hade radikala strömningar börjat vinna mark. En ung generation författare ifrågasatte traditionella värderingar kring svenska kyrkan, äktenskapet och sexualitet. Många kvinnliga författare debuterade under denna tid, särskilt som dramatiker, en genre som kom att ligga nära Frida i hennes författarskap. Fridas studier fortsatte efter återkomsten och hon avlade ”lilla studenten”, en examen i tyska och naturkunnighet. Efter studierna hade hon börjat umgås allt mer intensivt med den sex år äldre, medicine kandidaten, Gotthilf Stéenhoff. De var flyktigt bekant sedan barndomen då familjerna umgicks i samma kretsar. 1886 förlovade de sig och följande år förrättade Fridas far deras vigsel.
Hustru, mor och författardebut
Frida, 21 år gammal och nyförlovad med Gotthilf. När de kom till trästaden Sundsvall bosatte de sig i ett hus som låg vid en gränd vid torgets norra sida. Vid torget, i fastigheten till vänster i bild hade Gotthilf sin mottagning. Ett par veckor innan branden, juni 1888, fanns denna annons i Sundsvalls tidning.
I början av november 1887, en dag efter Fridas och Gotthilfs bröllop, bar det av till Sundsvall där Gotthilf öppnat läkarpraktik. I den expansiva sågverksstaden kom Frida i kontakt med de socialt svaga i samhället. Via makens arbete bland de mest utsatta fick Frida inblick i fattigdom och nöd, inte minst i de ensamstående mödrarnas svåra situation. Hon följde med Gotthilf på hembesök i arbetarhemmen och i fängelset där han hade fått tjänst som fängelseläkare.
Den första tiden i Sundsvall ägnade sig Frida åt sitt konstnärsskap, men skrev även några artiklar som publicerades i kvinnotidskriften Idun. Hon tog upp ämnen som att även män borde vara delaktiga i barnens uppfostran och att kvinnor skulle ges möjlighet att utöva prästyrket.
Branden
Hörnet Storgatan, Bankgatan efter branden. Foto: okänd fotograf, Sundsvalls museum.
Bara några månader efter flytten var paret med om den förödande branden som förvandlade Sundsvall till ruiner. De hade haft tid på sig och lyckades rädda undan lite möbler och personliga tillhörigheter och fick tag i ett provisoriskt boende utanför staden den första tiden. Frida skriver i ett brev till sin far, dagarna efter branden:
Hvilket elände! Hvad folk äro utblottade det kan ingen tänka sig. /…/ Har fått tak över huvudet utom staden i fiskare Häggs gård, Norrmalm nr 14 B, 1 rum och kök. Överallt på ängarna och i backarna sitta fattigt folk bredvid en gammal byrå och en packe kläder; somliga ha blott bergat sina halvnakna ungar.
Brevet i sin helhet finns att läsa på Sundsvallsminnen.
Samhällsengagemang
Nästan på dagen ett år efter att de anlänt till Sundsvall föds dottern Fanny. Familjen har flyttat in i ett nybyggt hus och Frida ägnar mycket tid med den nyfödda dottern. Måleriet fortgår, men med tiden dras Frida allt mer in i samhällsdebatten. År 1891 är hon med och bildar föreningen Tomtarne, som gav stöd åt fattiga och hjälpbehövande. Hon blev även, av stadsfullmäktige, invald i en kommitté som skulle utreda ett nytt fattigvårdssystem.
Bild t.h, Frida och Gotthilf med dottern Fanny.
Inblicken i tragiska levnadsöden och alkoholens negativa verkan ledde till att både Frida och Gotthilf tidigt blev absolutister. Gotthilf fick äran att hålla festtalet i Sundsvalls stadshus när 100-års minnet av Peter Wieselgrens födelse firades år 1900. Wieselgren var förgrundsgestalten inom nykterhetsrörelsen och Gotthilfs far hade varit en av medhjälparna som reste runt i landet som nykterhetstalare. Även Frida skulle senare i livet föra budskapet vidare och tala om temat Alkoholfri kultur på Nordiska kvinnokongressen. Fadern, N J Cervin-Stéenhoff, fick som Gotthilf erfara hur de sämre ställda i samhället hade det. Han var bl a fattigvårdsstyrelsens ordförande i Karlshamn och i sin tjänsteutövning som präst besökte han och förberedde dödsdömda fångar inför sitt straff.
Gotthilf Stéenhoff. Till vänster, en ung Gotthilf med sin far, N J Cervin-Stéenhoff, privat foto.
I hemmet höll sig Frida och Gotthilf ajour med samtidens politiska strömningar genom samtal och läsning av fack- och skönlitteratur. De prenumererade på flera tidskrifter, både svenska och internationella, så som den franska feministiska tidningen La Fronde. Ingen av dem hade varit politiskt eller religiöst engagerad eller ägnat sig åt sociala frågor innan de kom till Sundsvall. Stegvis involverade de sig i dessa frågor när de såg levnadsomständigheterna socialt svaga människor levde under.
Fridas skrivande kring ämnen som prostitution, barnbegränsning, rösträtt och äktenskap ledde till att den gamla umgängeskretsen krympte något, då både hennes och Gotthilfs åsikter ansågs för radikala inom Sundsvalls borgerlighet. Dramadebuten med Lejonets unge hade bland de mer konservativa bekanta lett till en brytning.
Sommarbo
Familjelivet går efter debuten in en ny fas, då sonen Rolf föds ett år senare på våren 1898. Han föds en månad för tidigt och Frida är medtagen av förlossningen och det blir en kort paus i skrivandet. Fridas syster Ellen är i Sundsvall och hjälper till i hushållet och ser om både Frida och Rolf. Till sommaren kan de alla flytta ut till familjens nybyggda sommarnöje, Sommarbo, som låg nära Fläsian, strax söder om staden.
Kring sekelskiftet byggde flera från Sundsvalls borgerskap sina sommarvillor i området. Familjen Carlander som Frida och Gotthilf umgicks med och som även bodde i samma hus inne i staden hade också byggt ett sommarboende granne med Stéenhoffs. Idag är tyvärr allt borta och ersatt med Kubals aluminiumverk.
Resan ut till Sommarbo kunde göras med båten Kubikenborg och första sommaren ställer de i ordning sommarvilla och tomt. Gotthilfs bror Kristian är på besök och tecknar bilden ”Slaveri på Sommarbo”. Fridas syster Elin skriver i ett brev från Sundsvall:
”O hvad här är trefligt, enkelt och lantligt inomhus – utomhus är här ännu mycket bråte efter bygget. Gotthilf och jag höll på ända till kl 1 inatt bara med att röja lite snyggt kring förstukvisten”
Sigrun Stéenoff Hjertén, brorsdotter till Gotthilf var 15 år när hon sommaren år 1900 vistades några veckor på Sommarbo. Hennes teckningar visar en trävilla med nationalromantiska drag med småspröjsade fönster med fönsterluckor. Interiört anas inspiration från Karin och Carl Larssons Lilla Hyttnäs i Sundborn. Carl Larsson hade 1899 gett ut boken Ett hem som med sina akvareller av familjens liv på gården, kom att påverka hela det svenska folkets inredningsideal. På Sommarbo finns i Larssons anda inga tunga gardiner som hindrar ljuset från att komma in och lysa upp väggmålningarna som Frida målat.
Målande Frida avbildad av Sigrun som berättade om sina minnen från Sommarbo:
”Stugan var inredd i någon slags allmogestil. Frida som var målarinna likaväl som författarinna hade målat väggar med figurer (det var nog mest träd). I backen ned till sjön brukade hon stå och måla av tallarna på en väldig duk som sedan följde familjen i deras olika hem i Stockholm. Vid den tiden var väl Fannys lillebror bara ett par år. Varje dag gick vi nedför den branta steniga backen för att bada.”
Den första kvinnokongressen
Samhällsengagemanget fortsätter och Frida blir medlem i Fredrika Bremer-förbundet och är aktiv i bildandet av en kvinnlig rösträttsförening i Sundsvall och Sundsvalls fredsförening. I några perioder reser Gotthilf och Frida utomlands, år 1900 reser de till London via Paris, för att delta i en internationell nykterhetskongress och två år senare åker Frida på sin första kvinnokongress i Kristiania (Oslo), Norge.
Nordiska kvinnokongressen, Kristiania 1902. Foto: Worm-Petersen/Nasjonalbiblioteket.
Efter hemkomsten från Kristiania håller Frida sitt första offentliga föredrag, Feminismens moral i Sundsvall. Hon ska senare hålla fler föredrag i både Sundsvall och Stockholm, där familjen bor några månader i samband med att Gotthilf deltog i en provinsialläkarkurs. I Stockholm kom Frida nu i direkt kontakt med det kulturella och politiska livet, ett liv som hon tidigare fått ta del av genom brevväxling med flera kulturpersonligheter. Genom vänskapen med Ellen Key hade hon även fått en inträdesbiljett till kulturlivet i Stockholm med inbjudningar till Ellen Keys ”salonger” där tidens framstående konstnärer och författare samlades.
Umgänget med radikala vänner i Stockholm ledde till att de bildade Sällskapet för yttrandefrihet, som senare bytte namn till Radikala klubben. Klubbens första paragraf lydde ”Radikala klubben utgör en sammanslutning av personer med radikala åsikter för diskussion av allmänna frågor”. Tidigt med i klubben fanns, förutom Frida, två kvinnor aktiva inom den kvinnliga rösträttsrörelsen – Anna Lindhagen och Hilda Sachs.
För att sprida sina idéer om kvinnlig rösträtt tryckte de kvinnliga rösträttskämparna upp vykort med sina porträtt och ett slagord, s k rösträttskort. Frida Stéenhoffs rösträttsvykort med texten: Kan staten byggas upp på säkrare grund än ett ständigt växande behov och förverkligande av medborgerlig rättvisa?
Avsked
Efter mer än 20 år i Sundsvall lämnar paret staden år 1908 för att flytta till Oskarshamn där Gotthilf fått en provinsialläkartjänst. Under september ordnades flera avtackningar för dem av föreningar som de varit aktiva inom. En officiell avskedsfest arrangerades på Godtemplarhuset med presenter och tal från flera olika samhällsgrupper. Gotthilfs sociala intresse och insats inom föreningar och styrelser hyllades. Han hade varit aktiv inom fattigvård, barn- och skolhälsovård, nykterhetsrörelsen samt engagerat sig i bostadssituationen för stadens arbetare. Fridas mod och djärvhet lyftes fram i en tidningsartikel inför avskedsfesten den 21 september:
Att hon med sina djärva anslag på så ömtåliga strängar, som sedlighetsfrågor, barnalstring, pänningens ovärdiga förslavande av kärleken m. fl. utsatt sig för hårda angrepp från de konservativt syndasömniga i samhället är en självklar sak. För dem som lida av ljusskygghet, när det gäller så intima frågor var det ju nästan som ett helgerån, när fru S. vågade sig på att öppet sjunga ut huru det är ställt med kärleken såsom handelsvara.
Längre fram i livet reflekterar Frida över sin tid i Sundsvall som inte endast vid 1900-talets början var en expanderande industristad utan även rymde en utveckling inom kulturens område med flera radikala författare och journalister, som arbetarförfattaren Karl Östman och journalisten Olof Högberg.
Frida skriver i sina anteckningar till en självbiografi:
Redan tidigt förstod jag, att det var tur för mig, att mina dramer kommo fram just i Sundsvall. Den staden hade egenskaper, som gåvo mig en ej så liten chans. Det fanns personer över hela landet, som beklagade att jag måste bo bland ’träpatronerna i en så materialistisk miljö’. Jag delade aldrig den synen. Om jag också ibland, i melankoliska momangen, klagade över förföljelser och över att jag hade för litet folk som förstodo mig, hände detta blott i särdeles enfaldiga stunder. Men vilken författare begär inte ibland det absoluta, den litterära himmel, där man sjunger hosianna. I nyktert tillstånd, det vill säga lagom pretentiöst, frågade jag mig i vilken stad i Sverige jag väl kunnat påräkna så mycket stöd som i Sundsvall? Svaret blev: i ingen annan! Därför har jag alltid känt stor tacksamhet mot Sundsvall.
Läs mer om Fridas år i Sundsvall, Barbro Björks text på Sundsvallsminnen.
