Frida gjorde år 1897 debut som dramatiker med Lejonets unge. Teaterintresset var stort i Sundsvall. En ny teaterbyggnad vid Esplanaden, där Frida står staty idag, hade invigts bara några år tidigare och staden fick besök av alla de främsta turnerande sällskapen.
Lejonets unge
Det låg en stämning af fest öfver Sundsvalls teater igår kväll. Hvarenda plats var upptagen och längs väggarne tätnade led af herrar, som ej kunnat skaffa sig sittplatser. Allt hvad teatervänner finns i staden och sågverksdistriktet hade stämt möte igår å teatern; det täcka könet var särdeles talrikt representeradt, och bland dem märktes äfven flere yngre ogifta damer, hvilka trots den lifliga diskussionen om boken eller kanske just i följd deraf dragits med till premiérn.
Det här kunde läsas i Sundsvalls-Posten efter debuten av Lejonets unge den 1 februari 1897. Fridas första drama hade getts ut året innan under den manliga pseudonymen Harold Gote. När pjäsen hade premiär på Sundsvalls teater hade det ett par veckor innan spridit sig att det var doktorinnan Stéenhoff som var författare och flera landsortstidningar avslöjade det verkliga namnet bakom pseudonymen. När avslöjandet kom väcktes Sundsvallsbornas nyfikenhet och alla exemplar av pjäsen sålde snabbt slut hos stadens bokhandlare.
Sundsvalls teater omkring år 1900.
När Lejonets unge, med undertiteln: Nutidsskildring i fyra akter, gavs ut recenserades den i flera tidningar och mottogs i positiva ordalag i t ex Stockholm dagblad:
Man behöfver ej läsa många sidor för att känna, att under den främmande signaturen döljer sig en rikt begåvad författare, som med en sällspordt friskt diktering kraft förenar originella tankar och en mot alla konventionella former och dogmer hänsynslös artistisk idealitet.
Frida hade skrivit dramat som en revolt mot 1800-talets snäva syn på kärleken, då många kvinnor tvingades in i äktenskap för att de inte hade någon egen möjlighet till försörjning. Det fanns även unga män som inte kunde gifta sig då det inte hade något att erbjuda en kvinna. Hon stred för att en man och kvinna skulle kunna leva tillsammans med kärleken som det som förenade dem.
Pjäsen skildrar ett ungt förälskat par, som väljer att leva tillsammans utan att gifta sig. Saga, den kvinnliga huvudrollen, vill behålla sin frihet och är den som tar initiativ till att hon och Adil reser till Frankrike dit Saga längtar för att utveckla sitt konstnärsskap. Hon sätter konsten högre än sitt moderskall och är den som tar intiativ till att ägna ett natt med Adil i tredje akten. Hon visar honom hur kärleken kan levas ut utan att befästa det med ett juridiskt giftermål. Den unge mannens fosterföräldrar, ett biskopspar motsätter sig inte fullt ut parets relation, vilket utöver det fria kärlekstemat ansågs moraliskt förkastligt. Biskopen ansågs av fler kritiker vara vagt tecknad och svag i sin tro och dessutom framkommer det att biskopinnan har ett utomäktenskapligt barn.
Nästa århundrade blir barnets århundrade är ord som uttalas av biskopen i ett samtal mellan honom och Adil. Orden, som Ellen Key lånade till sitt mest kända verk, formuleras med tanke på att Adil kan bli far och att en man inte kan komma undan sina plikter som far.
Dramat innehåller flera kontroversiella ämnen som mötte kritik. Strax innan premiären skriver Sundsvalls-Posten: ”Det är en brandfackla slungad mot äktenskapets helgd; det är ett predikande av köttets emancipation”.
Frida svarar snabbt i tidningen dagen efter, den 19 januari:
Större delen af Sundsvallspostens vidtboende prenumerantkrets kommer hvarken att läsa ej heller se uppföras ofvannämda dramatiska arbete.
Det vore mig särdeles smärtsamt om denna allmänhet, vilken moraliska känsla jag på intet sätt vill såra, skulle få den föreställningen, att ’Lejonets unge’ vill uppmana till njutning på pligtens och sedlighetens bekostnad. Intet är mer fjärran från bokens syfte. Den vill helt enkelt ställa under debatt frågan – den städse återkommande – huru vida icke ett naturligt samliv mellan man och qvinna uppburet af ideel hängivenhet, men utan lagens band, skulle kunna vara samhället och individer till nytta istället för skada.
Att det lagliga äktenskapet i sin nuvarande form bereder mångens olycka och såsom institution i den nutida samhället ej uppfyller de krav man kan ställa på desamma, erkännes från allt flere håll. Ropen på en förändring till det bättre äro ej längre enstaka. Afsigten med ’Lejonets unge’ är sålunda af praktisk-social art och bör kunna afhandlas lugnt och med fördomsfrihet, så som alla social förhållanden förtjäna. Dessa äro till för människornas skull och icke tvärt om.Harold Gote
Upprörda känslor
Fridas önskan om att innehållet skulle ”afhandlas lugnt och med fördomsfrihet” blev det motsatta. En månad senare sällar sig biskopen, Martin Johansson, i Härnösand till kritikerna. Fridas tankar om den fria kärleken misstolkades ofta av kritiker och de såg hennes försök till jämlikhet som ett uttryck för promiskuitet och ett omoraliskt leverne.
Sundsvalls-Posten skriver i dramatiska ordalag om stämningen i staden:
Det råder storm och svallning i sinnena här i Sundsvall, en andlig oro, sådan man ej torde ha försport på många och långa år. Och orsaken till all denna oro, all denna feber är en liten bok af en förut okänd förf. /… /
Man talade snart endast om ’Lejonet unge’, dess förf., bokens syfte, dess moral eller brist på moral o.s.v. Tvänne läger hade bildats, det ena kämpande för, det andra mot. Ur det ena lägret ljödo lofsånger, ur det andra pereatrop. Tankar brottades och tungor slipades.
Men ännu hade stormen ej nått sin höjdpunkt. Den växte ut till en cyklon, när budskapet spreds att direktör Wilhelm Rydberg av förf. förskaffat sig rätt till dramats uppförande i landsorten och att premieren skulle äga rum här i Sundsvall. Det var gnistan i krutdurken.
Nu kunna ej två vänner mötas på gatan, utan att samtalet ledes in på ’Lejonets unge’. Och då man om aftonen samlas i förmaket till skymningssamtal i det dämpade lampljuset, är den fridfulla stämningen snart försvunnen och rummet fyldt av ifriga röster. Orden komma vassa och slipade och kinderna flamma.
Rydbergska teatersällskapet
Gnistan i krutdurken, att dramat även skulle uppföras, var ett beslut som kom i mitten av januari. Wilhelm Rydberg, skådespelare och teaterledare, hade startat ett resande teatersällskap och var på besök i Sundsvall. Han var troligen inte bekant med dramat sedan tidigare och ´fick låna ett exemplar av Lejonets unge. Bara efter ett par dagar hade han gjort upp med Frida om att få sätta upp pjäsen. Under högtryck kontrakterades skådespelare och scenografi togs fram inför premiären som var endast två veckor bort. Frida närvarade vid repetitionerna och gjorde skisser till scenens dekorationer. Som huvudrollsinnehavare i rollen som Saga Leire hade Rydberg valt Signe Widell, en för tiden känd skådespelerska i den mer humoristiska, glada genren. Själv spelade Rydberg rollen som biskop Vik.
Signe Widell fotograferad omkring år 1900 och Wilhelm Rydberg till höger, 1884.
Premiären
Ryktet i Sundsvall sa att det bland ungherrar bildats ett hemligt ”sedlighetens exekutivkommitté”. Runt om i staden och även på fastigheten där Frida bodde sattes det upp affischer, med svarta kors och texten Död åt Lejonets unge!. Det skrevs insändare i lokalpressen och det hotades med en störande visseldemonstration till premiären. Medan allt detta pågick skrev Sundsvalls tidning:
Och man måste i alla fall skänka sin beundran åt den unga författarinnan, som så djärft vågar bryta mot konvenansen och säga ut sina tankar i ett ämne där just en kvinnas inlägg i debatten – tankarna af en intelligent och fint bildad kvinna – äro av ganska stor betydelse och erbjuda mycket att taga vara på.
Inför premiären, måndagen den 1 februari 1897, rådde en nervös upprördhet hos teatersällskapet som väntade sig protester och visselpipor under uppförandet. Men kvällen löpte mycket lyckosamt. Publiken kom och det var mer än fullsatt i salongen. Recensionerna var positiva. Ett par visselpipor kunde höras, men applåderna och de många inropen dominerade kvällen. Frida mottog lyckönskningar i mellanakterna och var ”omgifen av vänner som av en lifvakt”.
Sverigeturnén
Nu väntade en intensiv turné med pjäsen och under året spelades Lejonets unge i närmare 30 landsortsstäder av Rydbergs teatersällskap. Recensionerna ute i landet följde mönstret i Sundsvall med två grupperingar, en kritisk medan de liberalt sinnade recensenterna var positiva. Jämtlandsposten skriver efter uppförandet i Östersund att de:
Komplementära härmed öppet författarinnan för hennes stycke, ty däri finnes så mycket förstånd och så mycken skönhet, att det tillhör det märkligaste en svensk kvinna någonsin skrifvit. Särskilt är den stora föreningssenen mellan de unga förälskade uppfylld och omdoftad af en sällsynt vacker och bedårande stämning.
Scenen som omnämns är den tredje akten där Saga och Adil kommer att förenas i en kärleksnatt. Kanske hade ryktet om pjäsen byggt upp förväntningar och lämnat några besvikna för det går också att läsa om ”ungherrarna som väntat sig något än mer pikant”.
Det som recensenten i Östersund tyckte var vackert och bedårande ansågs i Gävle vara osmakligt och ”scenen uttänjas och utvecklas längre än vad som behöfligt är”.
I Blekingekuriren, efter framträdande i Karlskrona, går det att läsa på samma tema om Saga:
Hon narrar Adil med sig i sitt sovrum, sägande: ’Jag vill ha fullt ut hvad som är mitt! Kom.’ Här förefaller det oss, som om en emanipierad qvinna konseqvent skulle sakna all förmåga af sjelfbeherskning.
I samma tidning riktas även kritik mot Fridas behandling av kristendomen. I flera andra artiklar i landsortstidningarna vänder man sig mot sättet på vilket biskopsparet är gestaltat. En karaktärslös biskop, svag i sin tro som inte med kraft motsätter sig det som sker i hans hem mellan fostersonen Adil och Saga. Blekingekuriren skriver:
Till författarinnans moraliska syndaregister måste också räknas hennes onödiga öfverflödiga hån mot kyrkan och den kristna religionen. Den som sjelf är i behof av så mycket tolerans för sina egna åsigter som författarinnan, borde först och främst bemöda sig om att icke såra andras.
Teaterannonser från turnén 1897. Vanligtvis gjorde sällskapet två framträdande på varje ort, första kvällen inleddes med Lejonets unge och följande dag spelade de en historisk eller lättsammare pjäs, som t ex Gustav Vasa och Askungen. Under 1897 uppfördes Lejonets unge i: Sundsvall, Härnösand, Östersund, Gävle, Uppsala, Eskilstuna, Örebro, Karlstad, Filipstad, Nyköping, Norrköping, Linköping, Jönköping, Växjö, Halmstad, Varberg Borås, Göteborg, Vänersborg, Ystad, Lund, Kristianstad, Karlskrona, Kalmar, Söderhamn, Sollefteå, Sala.
Överlag verkar publiktillströmningen varit väldigt god, pjäsen hade föregåtts av riklig publicitet i pressen. I många städer noteras att det var fullsatta salonger och i Norrköping sattes t o m en extraföreställning in. Flera tidningar i landet hade skrivit om premiären i Sundsvall och många torde ha lockats att se vad som orsakat så mycket debatt. Kanske fanns det en skillnad mellan förväntningar och reaktioner mellan den manliga och kvinnliga publiken? I en teatersalong ”hvisslade herrarna men damerna voro förtjusta och klappade händerna och viftade med sina näsdukar i ett”.
Även om vissa recensenter kunde vara negativa och skriva i upprörda ordalag om det djärva ämnet, var de imponerade av Fridas talangfulla författardebut. Dramats uppbyggnad samt dialog fick positiv kritik och framförallt publiken applåderade kärlekshistorien, ett försvar av den fria kärleken.
Några senare pjäser
Frida Stéenhoff skrev omkring tio dramer. Alla pjäserna sattes inte upp, men de lästes som litteratur och recenserades. Dramerna som spelades gjorde det genom turnerande teatersällskap i olika landsortsstäder. Lejonets unge var den enda av Fridas pjäser som sattes upp i Stockholm. Det skedde år 1926, en lång tid efter debuten i Sundsvall och verket ansåg då inte längre särskilt kontroversiellt.
Det heliga arvet
Kvinnors ekonomiska beroende var det centrala budskapet i pjäsen som sattes upp år 1902 i Sundsvall. Två kvinnors olika öden står i centrum. En lärarinna och en direktörsfru som båda tvingas in, respektive stanna kvar i olyckligt äktenskap för att trygga sina barns försörjning. De måste offra sitt heliga arv, sin rätt och plikt att utveckla sin personlighet.
Mödrars ekonomiska ofrihet var en av orsakerna till missförhållanden mellan könen enligt Frida. Problemet kunde lösas genom uppfostringsbidrag till mödrar, en tanke som återkommer senare i hennes skrifter. Hennes tidiga dramer handlade alla på olika sätt om relationen mellan könen, om kvinnans rätt till sitt eget liv, men hon värnade också om barnets rätt.
Stridbar ungdom
Frida Stéenhoff engagerade sig tidigt i fredsfrågan. Dramat, Stridbar ungdom, från år 1907 betraktas som den första pacifistiska pjäsen i Sverige. Dramat gick först som följetong i det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning Fram, med Per Albin Hansson som redaktör, innan den hade premiär på Sundsvalls teater.
Handlingen utspelar sig i familjesfären, som flertalet av hennes pjäser. Hos en professorsfamilj möter den yngre generationens tankar om pacifism en konservativ, auktoritär hållning där det är en ära att dö för fosterlandet. Flor, sonen i familjen, gör skandal genom att arresteras för deltagande i en fredsdemonstration. Det får hans faster, generalskan, att förakta honom och tydligt signalera att det tilltänkta äktenskapet mellan hennes dotter och Flor inte är att tänka på, så länge Flor inte väljer den nationalistiska vägen.
Som pacifist såg Frida Stéenhoff militarismen som ett av de yttersta hoten mot mänskligheten. Med första världskrigets utbrott blev detta en ännu mer viktig fråga och hon engagerade sig i flera fredsaktioner.
I skriften Några ord om protesterna och grundlinjerna i mitt författarskap, som gavs ut året efter Stridbar ungdom utvecklar hon sina tankar om nationalism och internationalism.
Varje människa har två fosterland, det där hon är född – och världen. Vid det mindre är hon fäst med minnenas tillgivenhet så som hon är fäst vid det landskap, den ort, där hon vuxit upp och fått omhuldande kärlek. Vid det större är hon fäst med sin allmänmänskliga själ och sin hängivenhet för civilisationen. /… /
Idealet för den evolutionistiska riktningen är icke någon separatistisk, nationell ära, utan alla folks gemensamma väl. /… / För det evolutionistiska fosterlandsbegreppet är blott den sann vän av sitt land, som tillika är internationalist, ja, internationalismen är egentligen blott den högsta formen av fosterlandskärlek.
