Frida gjorde år 1897 debut som dramatiker med Lejonets unge. Teaterintresset var stort i Sundsvall. En ny teaterbyggnad vid Esplanaden, där Frida står staty idag, hade invigts bara några år tidigare och staden fick besök av alla de främsta turnerande sällskapen.
Lejonets unge
Det låg en stämning av fest öfver Sundsvalls teater igår kväll. Varenda plats var upptagen och längs väggarna tätnade led av herrar, som ej kunnat skaffa sig sittplatser.
Det här kunde läsas i Sundsvalls-Posten efter debuten av Lejonets unge den 1 februari 1897. Fridas första drama hade getts ut året innan under den manliga pseudonymen Harold Gote. När pjäsen hade premiär på Sundsvalls teater hade det dock spridit sig att det var doktorinnan Stéenhoff som var författare. Hon hade skrivit dramat som en revolt mot 1800-talets förnedrande syn på kärleken.
Sundsvalls teater omkring år 1900.
Pjäsen skildrar ett ungt förälskat par, som väljer att leva tillsammans utan att gifta sig. Saga, den kvinnliga huvudrollen, vill behålla sin frihet och är den som tar initiativ till att paret reser till Frankrike dit Saga längtar för att utveckla sitt konstnärsskap. Hon sätter konsten högre än sitt moderskall. Den unge mannens fosterföräldrar, ett biskopspar motsätter sig inte fullt ut parets relation, vilket utöver det fria kärlekstemat ansågs moraliskt förkastligt.
”Låt detta bli barnets århundrade” låter Frida en av sina karaktärer yttra i pjäsen. Ett uttryck som Ellen Key senare bad att få använda som titel på ett av sina mest kända verk.
Upprörda känslor
Upprörda artiklar i pressen menade att äktenskapets helgd och sedlighet var angripna. På affischer, med svarta kors, och ritat i snön i stadens parker kunde man inför premiären läsa: Död åt Lejonets unge!. Strax innan premiären skriver Sundsvalls-Posten i en ledare:
Det råder storm och svallning i sinnena här i Sundsvall, en andlig oro, sådan man ej torde ha försport på många och långa år.
Men publiken kom och det Rydbergska teatersällskapet turnerade i 20 landsortsstäder med pjäsen. Publiken applåderade kärlekshistorien, ett försvar av den fria kärleken, men överallt där den spelades möttes den även av moralisk upprördhet.
Några senare pjäser
Frida Stéenhoff skrev omkring tio dramer. Alla pjäserna sattes inte upp, men de lästes som litteratur och recenserades. Dramerna som spelades gjorde det genom turnerande teatersällskap i olika landsortsstäder. Lejonets unge var den enda av hennes dramer som sattes upp i Stockholm. Det skedde år 1926, en lång tid efter debuten i Sundsvall.
Det heliga arvet
Kvinnors ekonomiska beroende var det centrala budskapet i pjäsen som sattes upp år 1902 i Sundsvall. Två kvinnors olika öden står i centrum. En lärarinna och en direktörsfru som båda tvingas in, respektive stanna kvar i olyckligt äktenskap för att trygga sina barns försörjning. De måste offra sitt heliga arv, sin rätt och plikt att utveckla sin personlighet.
Mödrars ekonomiska ofrihet var en av orsakerna till missförhållanden mellan könen enligt Frida. Problemet kunde lösas genom uppfostringsbidrag till mödrar, en tanke som återkommer senare i hennes skrifter. Hennes tidiga dramer handlade alla på olika sätt om relationen mellan könen, om kvinnans rätt till sitt eget liv, men hon värnade också om barnets rätt.
Stridbar ungdom
Frida Stéenhoff engagerade sig tidigt i fredsfrågan. Dramat, Stridbar ungdom, från år 1907 betraktas som den första pacifistiska pjäsen i Sverige. Dramat gick först som följetong i det socialdemokratiska ungdomsförbundets tidning Fram, med Per Albin Hansson som redaktör, innan den hade premiär på Sundsvalls teater.
Handlingen utspelar sig i familjesfären, som flertalet av hennes pjäser. Hos en professorsfamilj möter den yngre generationens tankar om pacifism en konservativ, auktoritär hållning där det är en ära att dö för fosterlandet. Flor, sonen i familjen, gör skandal genom att arresteras för deltagande i en fredsdemonstration. Det får hans faster, generalskan, att förakta honom och tydligt signalera att det tilltänkta äktenskapet mellan hennes dotter och Flor inte är att tänka på, så länge Flor inte väljer den nationalistiska vägen.
Som pacifist såg Frida Stéenhoff militarismen som ett av de yttersta hoten mot mänskligheten. Med första världskrigets utbrott blev detta en ännu mer viktig fråga och hon engagerade sig i flera fredsaktioner.
I skriften Några ord om protesterna och grundlinjerna i mitt författarskap, som gavs ut året efter Stridbar ungdom utvecklar hon sina tankar om nationalism och internationalism.
Varje människa har två fosterland, det där hon är född – och världen. Vid det mindre är hon fäst med minnenas tillgivenhet så som hon är fäst vid det landskap, den ort, där hon vuxit upp och fått omhuldande kärlek. Vid det större är hon fäst med sin allmänmänskliga själ och sin hängivenhet för civilisationen. /… /
Idealet för den evolutionistiska riktningen är icke någon separatistisk, nationell ära, utan alla folks gemensamma väl. /… / För det evolutionistiska fosterlandsbegreppet är blott den sann vän av sitt land, som tillika är internationalist, ja, internationalismen är egentligen blott den högsta formen av fosterlandskärlek.
